Om boken: 2018 / Förra 2017, i Genève, nästan obemärkt av pressen, hölls den första internationella kongressen, tillägnad att förbjuda försöket att robotisera krig. Robotar, som en tidsmaskin, "skapades" av science fiction-författare i sina böcker. De var de första som förkunnade principerna för att konstruera "intelligenta" maskiner. En av dem var principen "du ska inte döda." En robot kan och ska inte bli en mördare. Men mänskligheten själv gräver ett hål för sig själv och visar mer och mer "rimliga medel för förstörelse". Dessutom, med en "humanistisk inriktning": "Vi kan inte tillåta våra pojkar eller flickor att utsätta sig själva för fara! Låt dem sitta långt från platsen för fientligheterna, bortom fiendens medel att förstöra, och ge oundvikliga slag mot fienden.” Den huvudsakliga "krigaren" håller gradvis på att bli en glasögonman vid datorn, med hjärnan och utvecklingsnivån hos ett 10-årigt barn. En flod av datorspelleksaker har svept över världen. Så föds framtidens soldat. Den som trycker på knappen snabbare vinner. Och om något händer kommer den att starta om och starta igen, gå tillbaka i tidsmaskinen och tryck på knapparna igen från den sparade platsen. De "glömde" att berätta för dem att datorn är miljarder gånger snabbare, den saktas ner för att ge den framtida applikationen en smak av seger. "Jag har flyttat till en ny nivå! Nu ska jag vila, värma upp, äta en hamburgare och fortsätta döda.” Den här boken skrevs för länge sedan, den började i det brinnande södra landet, i augusti 1914. Det luktar bränt krut, tina, liksom krigets svett och blod och skönheten i vår norra taiga. Om att hitta en väg ut ur den återvändsgränd som vi har kört oss in i.